Konsetrecension- Alit Boazu

Var: Täfteåfestivalen, Täfteå, Umeå

När: 2009-06-13 Kl.19.30

Betyg: 3,5 av 5

Över Alit Boazu, som många jämnför med Isländska Sigur Ros, finns det något stillsamt rockigt och det visade de inte minst under Täftåfestivalen. Språket som det sjunger på är såklart samiska. Men många gången under konserten glömmer jag bort språket. Rolf Erling Miennas stämma blir en del av musiken. Publiken i Täfteå är under konserten gles. Troligen pågrund av att regnet som silat ner under dagen. Att publiken är gles gör inte mellansnacket sämre. Tromsöborna är uppriktigt glada av att vara tillbaka i den staden där de semestrade som små. Sedan Alit Boazu lämnat scen tar andra mer energiska band vid t.ex. The Bombettes och The (International) noise conspiracy. Och tillsammans bildar det en trevlig festivallördag som jag önskar att fler fått uppleva. Men framför allt vill jag att fler att ska få uppleva behagliga Alit Boazu och hoppas att det snart återvänder till vårt rike. I väntan på deras återkomst ska jag visa alla jag känner mitt signerade exemplar av debutplattan.

Text och foto: Marica Blind

Skivrecension: Annbjörg Haetta

Annbjörg Haetta- Gollgoallosta

Pop/Rnb

Betyg: 3/5

Utgivning: 2008-11-12

Skivbolag: Rieban

Albumen beskrivs som den första en samiska Rnb skivan. De 11 låtarna, som är lika ljusa som en nordisk sommarnatt, handlar om livet och kärleken. Mest kärlek. The One är den enda låt som inte sjungs på samiska. Samtliga texter och melodier är gjorda av Heatta.

Annebjörg Haetta är främst känd sedan hon tävlat i Sami grand Prix, hon har tävlat tre gånger. Två av tävlingsbidragen finns med på albumet. Mun Dárbbasan Du finns i två versioner, tävlingsvisonen och som remix gjord 2008.

Låtarna på albumet känns som en jämn ljus massa där inget egentligen sticker ut. I stora doser känns albumet irriterande. Klara dock av att älskar av låtarna om det blandas in i spellistor med andra låtar. Eftersom jag både hatar och älskar albumet på samma gång landar betyget på tre. Men om man gillar de 11 låtarna ska man nog även lyssna på Beyoncé för jag tror faktiskt att Haetta vill vara en etno variant av henne.

Bäst: Inger Anette

Stuora Ráhkisvuohta

Skivrecension: Glesbygd’n

Albumet Tid’n Lid på betong.

4 av 5 H:n

Glesbygd’n

Album: Tid’n Lid

Utgivning: 2009-04-17 av Glesbygd’n själva.


Glesbygd’n är kvar i det gamla samtidigt som det gått vidare. En del av låtarna låter som något som blev kvar i byrålådan när det lysande debutalbumet Ärten jord’n spelades in och resten ja resten berättar att bandet på ett år har utvecklas. Albumet är en 57 minuter lång blandning mellan reggae och folkmusik. Ena halvan av texterna politiska på vänstervridet norrlänskt sätt. Och andra halvan är ren norrländskt romantik. Jag som förövrigt är liten av en röstnörd placerar sångare Arvid Andersson högt upp listan över Sveriges bästa mansröster. Förutom Arvid kan man även höra Alexandra Elis och Simon Issát Marainens röster.

Glesbygd’n och jojkande Simon Issát Marainen har verkligen funnit varandra. Tillsammans har det skapat ett 10 minuter långt mästerverk som gör mig alldeles stum och en aning kär. Att Glesbygd’n vågat blandat in jojk känns väldigt upplyftande för en samisk musikrecensent. Áigi känns dessutom som ett ytterligare bevis på den växande trenden i Sverige: Icke samer våga lyfta in jojk i sina kompositioner.

Tid’n Lid är ett album som jag ser mig själv lyssna på när jag sitter på gräsmatta och ser gröna björklöv gunga i vinden.

Bästa spår: Giftet I Din Brunn och Áigi

Text: Marica Blind

Alla vägar bär till Glesbygd’n

Låt Glesbygd’n komma till dig. Var med och tävla om vårens snyggaste norrlands-kit: T-shirt och pins med Glesbygd’nes logga.

Maila in en motivering varför just du är värd att vinna dessa grejer. Och vinner gör den som skriver juryn alldeles mållös.

Mail: info@halgu.se

Senast den 17 juni 2009 vill jag ha ditt mail.

“Så Indie att det gör ont”

“Så Indie att det gör ont” så beskriver Samuel Idivuoma från Mollet, den egna gruppen. Indie för att de inte spelar exotiska jojkar. Indie för att de gör allt själva.

Den 4 oktober fick jag möjlighet att göra intervju med Mollet i Lycksele. Intervjun började med att Per-Josef Idivuoma (sång), Raoul Härmä (el-gitarr), Samuel Idivuoma (Trummor), Mattias “Trägga” Sikku Valio (sång), Magnus Utsi (gitarr) och Daniel Larsson (bas) funderade på varför rockband slår sönder hotellrum. Mollet konstrade rätt snart att allt nog bara handlar om att få uppmärksamhet i media. Uppmärksamhet hos media är ingenting Mollet kan skryta med under det fyra åren som bandet har funnits har mediavärlden visat ett mycket svagt intresse. Det låga intresset tror man beror på att man inte spelat typisk samiskmusik. Och även om det känns trist så trivs det bra att vara ett underground band.

Mollet har funnits sedan 2004. Och den första konserten hade man midsommarafton samma år under Meänfestivali i Pajala kommun. Då var bandet nytt och man var inte riktigt säker på hur man ville låta så man skickade till och med in ett bidrag till Sami Grand Prix (den samiska melodifestivalen). Bidraget kom inte med i tävlingen. Att ställa upp i Sami Grand Prix är inte något man kunde tänka sig göra i dag. Mollet musik passar inte in där.

Trots att det har gått fyra år sedan Mollets bildades känner man fortfarande på uppstartas nivå och eftersom allt fortfarande känner sig nya har det inga drömmar om att arbeta med någon utomstående producent. Det låtar som man har gett ut fram till idag har man själv producerat. Den musik man skriver uppstår när man träffas för att repa i Kiruna. Bland kommer någon av medlemmarna med en färdig skriven text eller melodi men den slutar ofta med att den bearbetas om av de tillsammans med de andra. En dag hoppas man kunna göra en fullängsskiva men just den här oktoberdagen känns det väldigt, väldigt långtbort. Att ge ut en skiva känns för övrigt mest som en kvalitets stämpel eller kanske som en promotion grej som man kan skicka runt till tidningar. Men även om bandet ännu inte gett ut någon fullängsskiva så gav man 2007 ep “Don diedat min…” och våren 2008 släppte man fyra låtar på Itunes. Det har man givetvis gjort själv eftersom man inte ligger under något skivbolag.

Hur stora kan Mollet bli?
Mollet har egentligen aldrig jobba på att bli stora. Och det tycker att det är kul att vara det lilla skitbandet som egentligen inte kan spela. Sedan är ju alla Mollets texter på samiska och man har inte några planer på att sjunga på något annat språk även om man skulle nå en större publik. Samuel Idivuoma konterar strax innan intervjutiden lider mot sitt slut ”Utan samiska finns inte Mollet”

Drygt tre timmar senare står Mollet på scen och bjuder på 47 minuter ren scenglädje. ”Härlig publik” skriker Per-Josef Idivuoma och jag är beredd att hålla med. För även om publiken är lite så är den intensiv, lika intensiv som sångarna Trägga och Per-Josef.

Text & foto: Marica Blind

Konsetrecension- Katarina Rimpi med band

Äno Jiedna (Katarina Rimpi med band)

Datum. 2008-08-18
Plats. Kulturens Hus, Luleå under i samband med Liet Lavlut
Längd. 45,00 min
Publik. ca 50
Betyg. Suveränt

Fösta gången jag hörde Katarina Rimpi jojka och sjunga stod jag Fjäll och samemuseets Ajttes vida hall från den angränsande rummet hörde jag ljudet från en jojk förställning med Simon Marainen och Katarina Rimpi. Och vid sidan av Rimpi kändes så kändes Marainen som en liten och ynlig jojkare. Den här dagen hade Katarina Rimpi inte med sig Marainen utan Brita Stina Sjaggo, Mandy Senger plus två herrar, tillsammans bildade de Äno Jiedna. Under 45 minuter bjuder Äno Jiedna bjuder på en alldeles lyssnande föreställning med jojkar och sånger som till övervägande del handlar om djur och natur. Bäst var en jojk som beskriver en ripas läte. Rimpi är inte bara en duktig sångare hon är en skicklig berättare och i slutet berättar hon för oss i publiken att hon är nervös, den nervositet upplever inte jag som publik. Nej kära Äno Jiednan ni får nog lov att köpa er nya almanackor inför 2009, för jag tror att ni kommer få en hel del konsertbokningar i under det kommande året.

Äno Jiedna har inte ännu gett ut något album men några av låtarna finns på barnskivan Buoremus ajgge. Albumet har Many Segner gett ut tillsammans med Sara Aira Fjällström. Skivan finns bland annat att köpa på Ajtte i Jokkmokk.

Text & foto: Marica Blind

Skivrecension: Sofia Jannok

Sofia JannokÁssogattis/By the Embers

Caprice

Utgivning: 2009-01-14

Två års tid har jag varit duktig på att dra små vita lönger angående Sofia Jannoks skiva. Det blir lätt så när man det inte finns så många samiska artiser från Sverige som ger ut skivor. Min lögn var att jag sa att albumet Ceaskat/White var lite bättre än var det var. Nu är det slut med den lögnen.

Som sagt har det gått nästan två år sedan Sofia Jannok gav ut sitt debutalbum Ceaskat/White. Då gav hon ut det på det norska skivbolaget DAT och hade den norska jazzmusikern Svein Schultz som producent. Det nya albumet som är producerat av Henrik Edenhed ges ut på svenska Caprice. Ett svesnkt skivbolag som främst ger ut folkmusik. Inför det nya albumet har hon dessutom slagit sig samman med Peter Tikkanen Trio. Allt har i mina öron inneburit att Sofia har vuxit som artist. Med Ássogáttis känns det som Jannok är värd sin roll som Sveriges mest uppmärksammade samiska artist.

Ássogattis innehåller 11 låtar. Låtarna är främst lugna sånger. Albumet är inte något man slår igång om man ska ha party utan snarare den man lyssnar på när vill dricka te. Kanske sent på natten. I texterna som till stor det är skriva av henne själv gör sig hennes gör sig naturen påmind. Vinden, fjällen och elden besjungs. Det enda som jag vänder mot är att albumet även innehåller hennes Sami Grand Prix vinnare låt från 2003, Liekkas-Warm, som även fanns på debutalbumet. Låten är visserligen om producerad till det bättre men Jannok har visst glömt bort att vi lever i ett modernt samhälle där man med lätthet kan ladda ner eller beställa cd-skivor via nätet även om de ges ut i Norge. Man behöver inte ge ut saker igen även om det produceras om.

Hippi! Nu är det alltså slut med vita lögner angående Sofia Jannok, för nu kan jag utan att känna mig genomfalsk rekommendera en Jannok lugna pop-jazziga skiva som får mig att tänka på Ulla Pirttijärvis album Áibbaseabmi.

Bästa spår: Irene

I dag (2009-04-13) även Váralas