Mer rock och punk, borta är dansbandet



Mollet

Album: ”Dego Yeah”

Skivbolag: MTN Musik

Genre: Rock

Utgiven: 2010-06-19

Betyg: 3 av 5

Är du mellan 16 och 45 år och har varit på en samefest i Norrbotten under det senaste sex åren är chansen stor att du har både hört och sett Mollet. Du har förmodligen redan en åsikt om deras musik. Men för er som aldrig har hört talas som bandet kör jag en snabb presentation. Mollet bildades 2004 av sex killar från Kiruna och Karesuando med omnejd. 2008 gav de ut EP:n Don diedát min. Under det senaste året har bandet haft fem-sex spelningar i norra Sverige och Nordnorge. Mina två senaste Molletkonserter var i Lycksele 2008 och Umeå 2009 och de konserterna är bland de bästa jag har sett.

Det har skett några förändringar sedan Don diedát min. Sångaren Mattias Sikku-Vailo har lämnat bandet och Samuel Idivuoma, Raoul Härmä, Magnus Utsi och Daniel Krigare har blivit riktig duktiga musiker. Och man har tagit hjälp av producenten Niklas Johansson. Allt har gjort att Mollet låter rockigare än tidigare. Det dansbandsound som hördes på EP:n har fått ge vika och det har gjort dem gott. Mollets album 2010 låter precis som, gissar jag, det rockband de alltid velat vara.

Sångaren Per-Josef Idivuoma har en ostadig röst och det gör att Mollet ibland känns som ett snällt samiskt punkband. De flesta av de tio låtarna på albumet har Per-Josef skrivit tillsammans med trummisen Samuel. Genom texterna berättarna de hur det är att vara en ung samisk kille i norra delen av Sverige. Det känns tydligt att varje rad handlar om de själva och deras verklighet. Idivuoma och Idivuoma tillhör de textförfattare som har förstått innebörden ordet dekolonisering. Allt är inte nyskrivet. Några spår har jag hört tidigare på konserter och på MySpace. Men på Dego Yeah har de fått ny kostym.

”Jag blir stressad när jag hör Mollet”-kommentaren kommer inte ur min mun, men den säger mycket om skivan. Dego Yeah kommer med stor sannolikhet att älskas och hatas lika intensivt. Och jag älskar Mollet som mest när jag är på väg till en fest. Och jag hatar dem när jag jämför med svenska och internationella rockband. Förstår ni? Dego Yeah är så dålig att den är bra och bra att den är dålig. Aldrig har en skiva varit mer värd sin trea.

Bästa spår: In Vuollán och D.I.L.K.O

Marica Blind

Recensionen är tidigare publicerad i Nuorat.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *