Sagolikt vacker visa av Anna von Hausswolff och Adjágas.
<!– WriteFlash(”); //–>/M
Author: Marica
-
Mer rock och punk, borta är dansbandet
Mollet
Album: ”Dego Yeah”Skivbolag: MTN Musik
Genre: Rock
Utgiven: 2010-06-19
Betyg: 3 av 5
Är du mellan 16 och 45 år och har varit på en samefest i Norrbotten under det senaste sex åren är chansen stor att du har både hört och sett Mollet. Du har förmodligen redan en åsikt om deras musik. Men för er som aldrig har hört talas som bandet kör jag en snabb presentation. Mollet bildades 2004 av sex killar från Kiruna och Karesuando med omnejd. 2008 gav de ut EP:n Don diedát min. Under det senaste året har bandet haft fem-sex spelningar i norra Sverige och Nordnorge. Mina två senaste Molletkonserter var i Lycksele 2008 och Umeå 2009 och de konserterna är bland de bästa jag har sett.
Det har skett några förändringar sedan Don diedát min. Sångaren Mattias Sikku-Vailo har lämnat bandet och Samuel Idivuoma, Raoul Härmä, Magnus Utsi och Daniel Krigare har blivit riktig duktiga musiker. Och man har tagit hjälp av producenten Niklas Johansson. Allt har gjort att Mollet låter rockigare än tidigare. Det dansbandsound som hördes på EP:n har fått ge vika och det har gjort dem gott. Mollets album 2010 låter precis som, gissar jag, det rockband de alltid velat vara.
Sångaren Per-Josef Idivuoma har en ostadig röst och det gör att Mollet ibland känns som ett snällt samiskt punkband. De flesta av de tio låtarna på albumet har Per-Josef skrivit tillsammans med trummisen Samuel. Genom texterna berättarna de hur det är att vara en ung samisk kille i norra delen av Sverige. Det känns tydligt att varje rad handlar om de själva och deras verklighet. Idivuoma och Idivuoma tillhör de textförfattare som har förstått innebörden ordet dekolonisering. Allt är inte nyskrivet. Några spår har jag hört tidigare på konserter och på MySpace. Men på Dego Yeah har de fått ny kostym.
”Jag blir stressad när jag hör Mollet”-kommentaren kommer inte ur min mun, men den säger mycket om skivan. Dego Yeah kommer med stor sannolikhet att älskas och hatas lika intensivt. Och jag älskar Mollet som mest när jag är på väg till en fest. Och jag hatar dem när jag jämför med svenska och internationella rockband. Förstår ni? Dego Yeah är så dålig att den är bra och bra att den är dålig. Aldrig har en skiva varit mer värd sin trea.
Bästa spår: In Vuollán och D.I.L.K.O
Marica Blind
Recensionen är tidigare publicerad i Nuorat.
-
Musik för 10-talet
Foto: Lisa Marie Kristensen
AdjágasAlbum: Mánu Rávdnji
Skivbolag: Trust Me
Med albumet Mánu Rávdnjiv bevisar Adjágas att även samisk musik kan vara vacker utan att tråka ut. Lawra Sombys kraftfulla jojk och lugna sångröst i kombination med Sara Mariella Gaups stämma går rakt in i hjärtat.
Adjágas har vidareutvecklat den musikstil som man hör på Mari Boine och Niko Valkeapääs senaste album Čuovagga Áirras respektive Birrat Birra. Dansa vill jag göra när jag hör ”Neon Čalmmit” och ”Mánu Rávdnji”. Titelspåret är dessutom en av årets bästa låtar.
Texterna i låtarna ”Unna Nieiddas” och ”Ih Goh Gåarkah?” väcker texthjärnan. Den vaknar trots att den sistnämna är på sydsamiska, ett språk jag inte kan. Adjagás har löst språkproblemet genom att översätta alla texter till engelska. Översättningarna finns i skivemblemet. Albumet tar samisk populärmusik ett steg vidare.
Marica Blind
Recensionen är tidigare publicerad i Nuorat.
-
ÁRA – O
Ára
Album: O (Cirkel)
Skivbolag: Ára (egen utgivning)
Betyg: 4 av 5Det har gått tio månader sedan Ára hade urpremiär på Jokkmokks marknad med en stor del av låtarna på albumet ”O” (Cirkel). På den nya skivan möts en rad musikstilar; jazz, traditionell jojk, meditativa sånger och reggae – men på ett ljuvligt sätt.
Historien började med att Axel Andersson och Simon Issát Marainen möttes på Meän festivaali för tre år sedan. Det mötet ledde så småningom till att de bildade Ára tillsammans med de övriga medlemmarna Johan Asplund, Daniel Wejdin och Christan Augustin. Det känns nästan som att Marainen hade tur när han mötte dem. Simon Issát Marainens röst har vuxit sedan han gav ut sin självbetitlade debutskiva 2008. Jojkarna har blivit kraftfullare och sångrösten mer stabil.
På skivan är det i första hand musiken som är det centrala. De mycket korta albumtexterna, undantaget Višalingo, är skrivna av Marainen. Av dessa är det Miesit goiket, som handlar om på vilket sätt klimatförändringarna påverkar Sápmi, som berör mig mest. Rent musikaliskt är detta även en låt som påminner lyssnarna om att tre femtedelar av bandmedlemmarna även verkar i de vemodiga reggaebanden Kultiration och Glesbygd’n.
Nils-Aslak Valkeapää har skrivit dikten Višalingo som tonsatts av Ára. Višalingo är romatisk utan att vara kletig, och vacker utan att bli sövande. Första gången jag hörde den på festivalen Umefolk i februari 2010 lärde mig någon nytt, nämligen att Sofia Jannok och Simon Issát Marainens röster är skapta för varandra.
Med plattan “O” tar Ára plats bland de samiska artisterna och grupperna som har en publik långt utanför Sápmis gränser. Jag lyssnar med nöje på debutplattan utan att tänka en enda gång på att jag faktiskt extraknäcker som recensent. Alla skivor borde vara så. Ja, ALLA!
Text: Marica Biind
Bästa spår: Višalingo och Miesit goiket
Recensionen är tidigare publicerad i Nuorat.
-
Suggestiv och filmisk
Elin Kåven
Jikŋon musihkka – Frozen music
Skivbol
ag: DAT
Utgiven: 20091208
Det är något vackert och skrämmande över de tio låtarna på Jikŋon musihkka. Det där NÅGOT passar alldeles utmärkt till våra svarta vinternätter. Biosalongsmörkret som ligger tungt över albumet för tankarna till artisten Fever Ray, Enya och till den EP:en Lead Singer Syndrom som i somras gavs ut av den svenska gruppen Kleerup/Krunegård. Som lyssnaren kan man även höra att hon har arbetat med samma musiker som många andra samiska artister. Ljudbilden är för många gånger alltför lik Boine, Valkeapää och Alit Boazu.
I 42 minuter flimrar vackra filmbilder förbi utan att jag märker att skivan byter spår. Och det är väl det som är albumets enda problem. Låtarna blir en massa utan egna identiteter. Den självklara hiten saknas.
Jikŋon musihkka är Kåvens albumdebut, bland sångerna finns vinnarlåten från Sami Grand Prix 2008, Áibbas Jaska, och två:an från 2009, Du Lusa. Producent för skivan är Ole Jørn Myklebust. Kåven gav ut EP:en Lahka 2005.
3,5 av 5 Nuorat
Text: Marica Blind
Recension är tidigare publicerad i Nuorat.
-
Berit Margrethe Oskal – Eamifámut (Ancient Forces)
<!– WriteFlash('’); //–>
Read more: http://www.beritoskal.com/
MySpace: http://www.myspace.com/beritoskal/music
A beautiful song by Max Machké: