Category: Music reviews/Recensioner

Nils Aslak Valkeapää

Titel: Alit idja Lahkona

Skivbolag: DAT

3 av 5 Nuorat

Áillohas som Nils Aslak kallades dog 2001 i staden Esbo i Finland. Då var han redan en prisad och hyllad artist, poet och författare. Det nyligen utgivna albumet spelades in i Måselvs kyrka och under en påskkonsert i Kautokeino 1992. Den 55 minuter långa skivan innehåller dansbandsmusik, psalmer och experimentell jojk. Och Áillohas var en man som både kunde sjunga och jojka och låter lika bara som jag har väntat mig.

Men tiden sätter sina spår. De hörs att det har gått nästan 20 år sedan den spelades in. Arrangemangen låter tidigt 1990-tal. Alit Idja Lahkona kommer att hyllas av de som var med när han vågade väcka jojken till liv på 1960-talet. Nostalgiskt kommer de att lystra när någon av låtarna spelas i Sameradion. Minnen från ČŠV, Skattefjällsmålet och Altaupproret kommer att väckas till liv. Mobilens inspelningsfunktion kan vara en bra idé att sätta igång när ni hör Áillohas snurra i skivspelaren. Mormor, farbror och mamma har mycket att berätta.

Låttexterna är skrivna av artisten själv. Melodierna har han hittat i Tromsö museums arkiv. Texterna finns även att läsa i boken Jus gazzebiehtár bohkoisvččii.

Recensionen är tidigare publicerad i Nuorat.

Yana Mangi

Titel: Shadow

Skivbolag: Sakuntala Records

3 av 5 Nuorat

42 minuter vänlig folkmusik i stil med Sarek och Timoteij. Yana gör mig besviken. Var är den melodiösa rock och jojk som utlovas på omslaget. Walking Song, The Sun och alla de andra låtarna är lättsmälta historier. För lättsmälta.

Yana Mangi tillhör inte de samiska artister som vill utveckla, kritisera eller utmana samhället. Hon vill bara sjunga om naturen med sin glada röst. Och gladast av dem alla är Altajärvi: Kom igen, vi dansar runt sjön innan isen lägger sig. Över albumet vilar ett melodifestivalskimmer.

Om Yana hade tävlat med någon av albumlåtarna i den svenska melodifestivalen så hade hon kunnat vinna alltihopa. Publiken skulle inte ens ha svårt att förstå vad hon sjunger eftersom texterna är på svenska och engelska.

Earth Shadow är producerad av Kee Marcello, tidigare gitarrist i 80-talsbandet Europa, som spelade rock. Han gästsjunger även på skivans bästa spår Nåjden.

Recensionen är tidigare publicerad i Nuorat.

Mollet

Album: ”Dego Yeah”

Skivbolag: MTN Musik

Genre: Rock

Utgiven: 2010-06-19

Betyg: 3 av 5

Är du mellan 16 och 45 år och har varit på en samefest i Norrbotten under det senaste sex åren är chansen stor att du har både hört och sett Mollet. Du har förmodligen redan en åsikt om deras musik. Men för er som aldrig har hört talas som bandet kör jag en snabb presentation. Mollet bildades 2004 av sex killar från Kiruna och Karesuando med omnejd. 2008 gav de ut EP:n Don diedát min. Under det senaste året har bandet haft fem-sex spelningar i norra Sverige och Nordnorge. Mina två senaste Molletkonserter var i Lycksele 2008 och Umeå 2009 och de konserterna är bland de bästa jag har sett.

Det har skett några förändringar sedan Don diedát min. Sångaren Mattias Sikku-Vailo har lämnat bandet och Samuel Idivuoma, Raoul Härmä, Magnus Utsi och Daniel Krigare har blivit riktig duktiga musiker. Och man har tagit hjälp av producenten Niklas Johansson. Allt har gjort att Mollet låter rockigare än tidigare. Det dansbandsound som hördes på EP:n har fått ge vika och det har gjort dem gott. Mollets album 2010 låter precis som, gissar jag, det rockband de alltid velat vara.

Sångaren Per-Josef Idivuoma har en ostadig röst och det gör att Mollet ibland känns som ett snällt samiskt punkband. De flesta av de tio låtarna på albumet har Per-Josef skrivit tillsammans med trummisen Samuel. Genom texterna berättarna de hur det är att vara en ung samisk kille i norra delen av Sverige. Det känns tydligt att varje rad handlar om de själva och deras verklighet. Idivuoma och Idivuoma tillhör de textförfattare som har förstått innebörden ordet dekolonisering. Allt är inte nyskrivet. Några spår har jag hört tidigare på konserter och på MySpace. Men på Dego Yeah har de fått ny kostym.

”Jag blir stressad när jag hör Mollet”-kommentaren kommer inte ur min mun, men den säger mycket om skivan. Dego Yeah kommer med stor sannolikhet att älskas och hatas lika intensivt. Och jag älskar Mollet som mest när jag är på väg till en fest. Och jag hatar dem när jag jämför med svenska och internationella rockband. Förstår ni? Dego Yeah är så dålig att den är bra och bra att den är dålig. Aldrig har en skiva varit mer värd sin trea.

Bästa spår: In Vuollán och D.I.L.K.O

Marica Blind

Recensionen är tidigare publicerad i Nuorat.

Foto: Lisa Marie Kristensen

Adjágas

Album: Mánu Rávdnji

Skivbolag: Trust Me

Med albumet Mánu Rávdnjiv bevisar Adjágas att även samisk musik kan vara vacker utan att tråka ut. Lawra Sombys kraftfulla jojk och lugna sångröst i kombination med Sara Mariella Gaups stämma går rakt in i hjärtat.

Adjágas har vidareutvecklat den musikstil som man hör på Mari Boine och Niko Valkeapääs senaste album Čuovagga Áirras respektive Birrat Birra. Dansa vill jag göra när jag hör ”Neon Čalmmit” och ”Mánu Rávdnji”. Titelspåret är dessutom en av årets bästa låtar.

Texterna i låtarna ”Unna Nieiddas” och ”Ih Goh Gåarkah?” väcker texthjärnan. Den vaknar trots att den sistnämna är på sydsamiska, ett språk jag inte kan. Adjagás har löst språkproblemet genom att översätta alla texter till engelska. Översättningarna finns i skivemblemet. Albumet tar samisk populärmusik ett steg vidare.

Marica Blind

Recensionen är tidigare publicerad i Nuorat.

Elin Kåven

Jikŋon musihkka – Frozen music

Skivbol

ag: DAT

Utgiven: 20091208

Det är något vackert och skrämmande över de tio låtarna på Jikŋon musihkka. Det där NÅGOT passar alldeles utmärkt till våra svarta vinternätter. Biosalongsmörkret som ligger tungt över albumet för tankarna till artisten Fever Ray, Enya och till den EP:en Lead Singer Syndrom som i somras gavs ut av den svenska gruppen Kleerup/Krunegård. Som lyssnaren kan man även höra att hon har arbetat med samma musiker som många andra samiska artister. Ljudbilden är för många gånger alltför lik Boine, Valkeapää och Alit Boazu.

I 42 minuter flimrar vackra filmbilder förbi utan att jag märker att skivan byter spår. Och det är väl det som är albumets enda problem. Låtarna blir en massa utan egna identiteter. Den självklara hiten saknas.

Jikŋon musihkka är Kåvens albumdebut, bland sångerna finns vinnarlåten från Sami Grand Prix 2008, Áibbas Jaska, och två:an från 2009, Du Lusa. Producent för skivan är Ole Jørn Myklebust. Kåven gav ut EP:en Lahka 2005.

3,5 av 5 Nuorat

Text: Marica Blind

Recension är tidigare publicerad i Nuorat.

Var: Täfteåfestivalen, Täfteå, Umeå

När: 2009-06-13 Kl.19.30

Betyg: 3,5 av 5

Över Alit Boazu, som många jämnför med Isländska Sigur Ros, finns det något stillsamt rockigt och det visade de inte minst under Täftåfestivalen. Språket som det sjunger på är såklart samiska. Men många gången under konserten glömmer jag bort språket. Rolf Erling Miennas stämma blir en del av musiken. Publiken i Täfteå är under konserten gles. Troligen pågrund av att regnet som silat ner under dagen. Att publiken är gles gör inte mellansnacket sämre. Tromsöborna är uppriktigt glada av att vara tillbaka i den staden där de semestrade som små. Sedan Alit Boazu lämnat scen tar andra mer energiska band vid t.ex. The Bombettes och The (International) noise conspiracy. Och tillsammans bildar det en trevlig festivallördag som jag önskar att fler fått uppleva. Men framför allt vill jag att fler att ska få uppleva behagliga Alit Boazu och hoppas att det snart återvänder till vårt rike. I väntan på deras återkomst ska jag visa alla jag känner mitt signerade exemplar av debutplattan.

Text och foto: Marica Blind

Annbjörg Haetta- Gollgoallosta

Pop/Rnb

Betyg: 3/5

Utgivning: 2008-11-12

Skivbolag: Rieban

Albumen beskrivs som den första en samiska Rnb skivan. De 11 låtarna, som är lika ljusa som en nordisk sommarnatt, handlar om livet och kärleken. Mest kärlek. The One är den enda låt som inte sjungs på samiska. Samtliga texter och melodier är gjorda av Heatta.

Annebjörg Haetta är främst känd sedan hon tävlat i Sami grand Prix, hon har tävlat tre gånger. Två av tävlingsbidragen finns med på albumet. Mun Dárbbasan Du finns i två versioner, tävlingsvisonen och som remix gjord 2008.

Låtarna på albumet känns som en jämn ljus massa där inget egentligen sticker ut. I stora doser känns albumet irriterande. Klara dock av att älskar av låtarna om det blandas in i spellistor med andra låtar. Eftersom jag både hatar och älskar albumet på samma gång landar betyget på tre. Men om man gillar de 11 låtarna ska man nog även lyssna på Beyoncé för jag tror faktiskt att Haetta vill vara en etno variant av henne.

Bäst: Inger Anette

Stuora Ráhkisvuohta